Återberättelser från Missing People Sweden:s grundare

Min berättelse

Hur allt började

Missing People Sweden – historien om hur allt började

Från en idé i november 2011 till en rikstäckande sökorganisation.

Grundaren Peder Schillerström Bruuns
berättelse om åren 2011–2016.

Det finns organisationer som föds ur en lång tids planering. Andra föds ur en insikt om att någonting måste förändras.

Missing People Sweden tillhör den senare kategorin.

I slutet av november 2011 bestämde sig Peder Schillerström för att starta en rikstäckande sökorganisation som snabbt skulle kunna hjälpa anhöriga och polis att hitta försvunna människor. Visionen var tydlig: när någon försvann skulle det finnas en organisation som kunde samla frivilliga, organisera sökinsatser och snabbt komma till hjälp.

Det skulle inte bara vara en förening för människor som ville hjälpa till. Det skulle byggas en fungerande organisation med struktur, ledning och förmåga att agera när situationen krävde det.

Peder bestämde sig för att finansiera uppstarten genom sitt eget transportföretag. Samma kväll som beslutet fattades kontaktade han bland andra Jessica och Anki och frågade om de ville vara med och bygga upp organisationen. De tackade ja.

Därmed hade arbetet med Missing People Sweden börjat.

Namnet och den första registreringen

Ett av de första besluten var vad organisationen skulle heta.

Ungefär samtidigt fick gruppen kontakt med en kvinna som drev webbplatsen och bloggen MissingPeopleSweden.com. Hon hade inte längre ork att driva den och ville att någon annan skulle ta över.

Möjligheten togs till vara direkt. Namnet Missing People etablerades och domänen MissingPeople.se registrerades.

Under december 2011 skickades även handlingarna för registrering till Skatteverket.

Den 12 januari 2012 tilldelades organisationen sitt organisationsnummer.

Det datumet har senare ofta kommit att användas som organisationens officiella födelsedag. Men själva initiativet och grundandet hade skett redan i slutet av november 2011.

Marina Johansson – sökinsatsen som förändrade allt

Den första stora milstolpen kom våren 2012.

Marina Johansson, 31 år, hade försvunnit från Spekeröd utanför Stenungsund i juli 2010. Hennes försvinnande hade blivit ett uppmärksammat kriminalfall. Trots omfattande utredning hade hennes kropp aldrig hittats.

En tidigare sambo hade åtalats för mord men friats av både tingsrätt och hovrätt. Avsaknaden av en kropp och den dåvarande bevisningen hade gjort det svårt att få en fällande dom.

Peder Schillerström såg möjligheten att genomföra en stor sökinsats som både kunde hjälpa Marinas anhöriga och visa vilken kapacitet den nya organisationen hade.

Han beslutade att Missing People skulle arrangera en omfattande sökning den 14 april 2012.

Ambitionen var att samla 1 000 frivilliga och genomföra en av Sveriges största organiserade sökinsatser. Det slutliga antalet blev omkring 150 personer.

Sökningen organiserades med tre patruller om 50, 50 respektive 25 personer. Utöver dessa fanns personer kvar vid samlingsplatsen för att koordinera arbetet och dykare deltog också i insatsen.

Det är förklaringen till att vissa samtida uppgifter anger 125 deltagare, medan det totala antalet personer som medverkade uppskattas till cirka 150.

Peder hade den operativa ledningen men befann sig till en början vid brytpunkten, där sökarbetet koordinerades. När patrullerna rapporterade olika fynd åkte han ut till platserna. Det sista fyndet han åkte till var det som visade sig vara Marinas kvarlevor.

Efter ungefär fyra timmars sökande hade organisationen gjort det som många tidigare inte lyckats med: Marina hade hittats.

Kvarlevorna var gömda i en grandunge, inlindade i plast och en madrass. Den 18 april bekräftade polisen att det var Marina Johansson som hade återfunnits.

Fyndet blev en avgörande vändpunkt. Det gav hennes anhöriga möjlighet att få klarhet i vad som hänt och innebar samtidigt att mordutredningen kunde föras vidare med ny bevisning. Högsta domstolen beviljade senare resning i målet och en ny rättslig prövning följde.

Sveriges Radio beskrev senare fyndet som den händelse som gjorde Missing People rikskänt.

För organisationen innebar det ett enormt genomslag. Telefoner och mejlkorgar fylldes av människor som ville hjälpa till och anhöriga som behövde stöd.

Den lilla organisation som bara några månader tidigare hade börjat byggas upp hade plötsligt blivit en rikskänd aktör.

Anna i Göteborg – 850 frivilliga och den första skarpa samverkan med polisen

I november 2012 kom nästa stora händelse.

En nioårig flicka, Anna, försvann på väg till skolan i Göteborg. Försvinnandet skapade stor oro och ett omfattande sökarbete inleddes.

Missing People mobiliserade frivilliga i stor skala.

Peder Schillerström var operativ chef för organisationens insats och ansvarade för de operativa besluten. En samtida artikel i Expressen beskrev honom uttryckligen som:

"Peder Schillerström, operativ chef vid skallgångar hos Missing People."

I artikeln berättade han om hur sökarna organiserats i sex grupper med minst 80 personer i varje grupp och hur sökområdet hade utökats till ungefär en kilometers radie från platsen där Anna senast hade setts.

Människor fortsatte att ansluta under hela kvällen. När insatsen avslutades summerades deltagarlistorna till cirka 850 personer.

Efter några timmar bad polisen Peder om hjälp med att söka av särskilda sektorer. Enligt hans egen redogörelse blev detta Missing Peoples första skarpa sökinsats i operativ samverkan med polisen.

Under natten hittades Anna av en av Missing Peoples patruller. Hon återfanns tillsammans med mannen som hade fört bort henne.

Det blev ännu ett mycket uppmärksammat exempel på vad en organiserad frivilliginsats kunde åstadkomma.

För Missing People innebar händelsen att organisationens förmåga att snabbt mobilisera stora grupper människor blev känd för en ännu bredare allmänhet.

2013 – från lokal initiativkraft till rikstäckande organisation

Under 2013 fortsatte expansionen.

Organisationen växte snabbt och byggde upp verksamhet i flera delar av landet. I februari 2013 rapporterade Sveriges Radio att Missing People hade omkring 15 000 personer registrerade som frivilliga sökare i Sverige.

Det var en anmärkningsvärd utveckling för en organisation som bara drygt ett år tidigare hade börjat byggas upp.

Peder Schillerström var ordförande under 2013 och satt i styrelsen även under övriga år fram till sitt avhopp 2016.

Organisationen behövde nu utveckla mer än själva sökverksamheten. Det krävdes regionala organisationer, insatsledare, kommunikation, rutiner, utrustning och fungerande kontaktvägar till polis och anhöriga.

I september 2013 deltog Peder i en intervju med Sveriges Radio om organisationens ekonomi och insamlingsverksamhet. Det fanns vid den tiden frågor och kritik kring ekonomisk öppenhet. Peder redogjorde för sin syn på ekonomin och berättade att styrelsen arbetade med att få fram en årsredovisning.

Det var en del av den organisatoriska utveckling och de utmaningar som följde med att gå från en liten initiativgrupp till en rikstäckande verksamhet.

2014 – en allt större nationell räckvidd

Under 2014 fortsatte Missing People att växa.

Sociala medier blev ett av organisationens viktigaste verktyg. Facebook gjorde det möjligt att snabbt sprida information om försvunna personer och kalla frivilliga till sökinsatser.

I september 2014 meddelade organisationen att Facebooksidan hade passerat 400 000 gilla-markeringar.

Det innebar en mycket stor räckvidd. En efterlysning kunde på kort tid spridas vidare till hundratusentals människor.

Det var en viktig del av den modell som hade varit central redan från starten: att snabbt kunna nå ut, samla människor och organisera en insats.

Samtidigt fortsatte arbetet med att bygga upp lokala grupper och skapa en organisation som kunde verka över hela Sverige.

2015 – Lisa Holm och en historisk mobilisering

Sommaren 2015 kom ett av de mest uppmärksammade försvinnandena i modern svensk tid.

Den 7 juni försvann 17-åriga Lisa Holm efter sitt arbete på ett kafé i Blomberg på Kinnekulle.

När polisen bad om hjälp mobiliserades Missing People.

Sökinsatsen växte snabbt och människor från stora delar av Sverige kom för att hjälpa till. Under tre dagar deltog över 3 000 sökare, vilket gjorde insatsen till en av organisationens största någonsin.

Sökandet pågick parallellt med polisens utredning. Missing People bidrog med organiserade sökpatruller och rapportering av fynd och observationer.

Lisa hittades senare död. Händelsen väckte starka känslor i hela landet och engagemanget för frivilligt sökarbete ökade ytterligare.

Sveriges Radio rapporterade i juli 2015 att organisationen efter Lisa Holm-insatsen hade märkt ett ökat intresse från människor som ville registrera sig som frivilliga.

Samma år hade organisationen etablerat verksamhet i 21 län.

Det var ett tydligt bevis på hur långt organisationen hade utvecklats sedan starten.

2016 – en etablerad rikstäckande organisation

I januari 2016 uppmärksammade Missing People sitt fyraårsjubileum.

I organisationens pressmeddelande beskrevs en verksamhet som nu hade 24 lokala ledningsgrupper och 29 lokala insatsgrupper runt om i landet.

Organisationen hade utvecklats till en rikstäckande struktur med möjlighet att mobilisera civila resurser och organisera sökinsatser på många platser samtidigt.

Det var långt ifrån den lilla initiativgrupp som hade samlats kring idén i november 2011.

Men samtidigt hade organisationens utveckling fört med sig nya utmaningar.

Oktober 2016 – beslutet att lämna organisationen

I oktober 2016 valde Peder Schillerström att lämna Missing People Sweden.

Beslutet grundade sig i att han ansåg att organisationen inte längre levde upp till de mål och visioner som hade varit anledningen till att han startade den.

Den ursprungliga tanken hade varit att skapa en snabb och handlingskraftig sökorganisation som skulle hjälpa anhöriga och polis när människor försvann.

Peder upplevde emellertid att sökinsatser vid upprepade tillfällen inte genomfördes, med motiveringar som han ansåg inte var tillräckliga. Det skapade en växande skillnad mellan hans ursprungliga vision och den verksamhet han ville att organisationen skulle bedriva.

För honom hade grundtanken alltid varit enkel: när människor försvinner måste hjälpen kunna komma snabbt.

Han valde därför att lämna organisationen i oktober 2016.

Efter avhoppet grundade han FIKK, men den organisationens historia är ett eget kapitel.

Fem år som förändrade det svenska frivilligarbetet

Mellan slutet av november 2011 och oktober 2016 hade Missing People Sweden gått från en idé till en rikstäckande organisation.

Under dessa år hade organisationen bland annat:

• Byggt upp regional verksamhet runt om i Sverige.

• Samlat tiotusentals frivilliga i sitt sökarregister.

• Genomfört stora sökinsatser efter försvunna personer.

• Fått stor nationell uppmärksamhet genom sökinsatserna efter Marina Johansson och Anna i Göteborg.

• Byggt upp en omfattande räckvidd genom sociala medier.

• Medverkat i den stora sökinsatsen efter Lisa Holm på Kinnekulle.

• Utvecklat strukturer för samverkan med polis och andra samhällsaktörer.

Det är en historia om initiativkraft, frivillighet och människor som valt att lägga sin egen tid på att hjälpa andra i deras svåraste stunder.

Men det är också historien om en idé som blev en organisation.

Peder Schillerströms ursprungliga vision var att skapa en rikstäckande sökorganisation som snabbt skulle kunna mobilisera människor när någon försvann. Det var den idén som låg bakom beslutet i november 2011 och som blev utgångspunkten för de första årens arbete.

Att organisationen senare växte till en rikstäckande verksamhet med hundratusentals människor som följde dess arbete visar vilken kraft som fanns i den ursprungliga idén.

Det började med ett beslut en kväll i november 2011. Resten blev svensk organisationshistoria.

Om denna historik

Denna artikel bygger på Peder Schillerströms egna förstahandsuppgifter om grundandet, finansieringen, organisationens tidiga uppbyggnad och hans operativa roller. Uppgifter om händelser och organisationens utveckling har kompletterats med samtida nyhetsrapportering och publicerade pressmeddelanden.

Artikeln beskriver perioden från grundarinitiativet i november 2011 till Peder Schillerströms utträde i oktober 2016. Den gör inte anspråk på att beskriva alla personer, sökinsatser eller händelser under organisationens historia.